Barnkrigare eller krigsbarn?
Armémuseum som är en del av Statens försvarshistoriska museer ställer frågan om barnkrigare är krigsbarn snarare än soldater. Den öppna frågan är kärnfull. Den pekar på barnet som offer för den vuxna världens intressen och krigshandlingar.
Armémuseum skriver på sin webb att under andra världskriget kom runt 70 000 finska barn till Sverige. Idag kommer barn från länder som Somalia, Irak och Afghanistan.
Långt in på 1900-talet förekom vapenövningar i svenska skolor – idag fostrar vi barn i demokrati och värdegrund. Ändå finns det krigsleksaker i våra butiker och vi klär våra barn i kamouflagemönstrade combat-kläder.
För oss svenskar är barnsoldater något främmande och avlägset. Vi har ingen direkt eller indirekt erfarenhet av det. Vi har knappast egna barnsoldater hemma och vi känner förmodligen ingen annan som har det heller. Det är inte konstigt att vi låter krigsleksaker passera och vi kanske tänker på att vi måste ha ett liberalt samhälle.
Det är något helt annat för de vuxna och barn som fått politisk asyl för att de flytt från sina hemländer på grund av krig. Jag frågar mig till och med om det finns barnsoldater som du har nytta av utan att du ens vet om det. Det är en svår fråga och jag har inte sett någon ställa den.
Vi vet att svenska textilföretag använt barnslavar vid produktion i sydligare länder utan att veta om det. Varför kan inte svenska företag som säljer produkter i Sverige, och på samma sätt som med barnslaveri, ovetandes ha dragit nytta av krigssituationer där barn använts?
Vi vet med säkerhet att västliga länder vars företag opererar i kaotiska länder lättare kan komma åt naturresurser om det är ”oroligt” i landet där utvinning sker. Utan lagar kan de kommersiella krafterna lättare agera. I många afrikanska länder är det vardag.
Genom utställningen Barn och krig från 2010 ville Armémuseum väcka debatt och skildra hur barn, genom historien och i dag påverkats och drabbats av krig. Bilden ovan kommer från den utställningen.